Ms Jenny Norrby

Ok, håll i er. Här kommer anledningen till att jag inte har bloggat på en vecka...

Jag är i rematch, för er som inte vet vad det innebär, så är det när man måste byta familj... Japp, min underbara superhärliga älskade värdfamilj, vänder mig ryggen och kastar ut mig precis innan jul... KUL! Eller inte. Har mått skit! Kan inte minnas hur många gånger jag har gråtit och mått pest och inte vetat först vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra!

Fick först en familj här i närheten där jag bor. En underbar familj och allt känndes toppen! Enligt alla mina kontaktpersoner innom organisationen så ville de verkligen ha mig! Toppen tänkte jag! Men en dag när jag kollade mitt konto så var de borta :( De kände att de inte behövde en au pair, just nu...
Nr 2 var i Kalifornien. Shit tänkte jag, måste jag resa till andra sidan för att vara kvar här i USA? Lämna alla mina underbara super härliga kompisar! Ge upp alla planer som vi och jag hade! Men jag försökte se på det positiva, alla nya erfareheter och upplevelser som jag skulle få se. Försökte verkligen övertala mig om att det skulle bli bra där!
Sen... 
En av mina kontaktpersoner ringer mig och säger att det finns en nya familj här som söker en au pair! Ok, tänkte jag. Hade nästan lyckas att övertala mig själv om att Cali skulle bli bra iaf. Men sedan kom tankarna tillbaka hit. Att jag skulle kunna få stanna här! Med alla mina kompisar och allt annat som jag tycker om här! Skulle inte behöva göra några större förändringar! Tvekade dock lite på familjen i början. Två barn, 2 och 5 år gammla. Men jag åkte iaf och träffade dem. Och de var helt underbara! Viste ett tag inte riktigt hur jag skulle göra, vilken väg jag skulle ta. Men tillslut så började det luta mer och mer mot familjen här!
Ringde upp min program director nu imorse och pratade med henne. Sa att jag nog ville ha familjen här.
Sen kom smällen...
Hon ringde upp och sa att de hade dragit sig ur programmet. De ville inte ha en ny au pair. De två senaste hade krashat deras bilar och en olycka till och de skulle behöva gå till jobbet. Så pressen blev för stor. FUCK!!!

Så då var vi tillbaka i Cali. Försöka glömma bort hur underbart det hade varit att få stanna kvar här! Börja tänka om, tänka på alla positiva saker igen. Försöka övertala mig själv om att det visst kommer bli bra där borta, och att det BARA är 6 månader. Det borde gå! Familjen var ju trots allt riktigt trevliga.

Så nu är det bestämt. Den 3 januari sitter jag på ett plan påväg till andra sidan landet, till en ny miljö, till en ny familj, till nya vänner och nya möjligheter.
Jag håller alla mina fingrar och tår korsade om att det kommer att gå vägen, att jag kommer trivas och kunna njuta av min sista tid. Försöka glömma sveket från min värdfamilj här. De som jag såg som min familj...
Dessutom så vet min älskade Alexander inget, och jag tror inte de kommer att säga ngt till honom förens efter att jag är borta, vilket gör allt så mkt värre!


Jag önskar och hoppas verkligen att ni alla håller tummarna för mig, att det kommer att gå bra. För just nu sitter jag och grinar som en unge för fullt och saknar min mamma, min underbara älskade perfekta MAMMA! <3